Foucault och skaljackorna

Så ofta tror jag att jag är färdig med en tänkare, att jag har mest att vinna på att gå vidare, göra nya bekantskaper, utvidga min horisont. Men så ibland inser jag att det finns några som ändå är ofrånkomliga, som format så mycket av min tolkningshorisont. En sådan är naturligtvis Foucault.

Vetenskapsteoretikern Johan Lund har fått mig att förstå det igen. Han menar i ett manus som förhoppningsvis snart finns att läsa också för andra att alltför många missar betydelsen av Foucaults bok om Raymond Roussel. Jag vet för lite om det för att säga något klokt, men jag övertygas av Johan och förstår för första gången potentialen i det Foucault där talar om som dubblören, doubleur.

Doubleur kan betyda en skräddare, den som syr i foder i kläder, eller så är det en stand-in på teatern. Det betyder nog en som kan hoppa in när den ordinare rollinnehavaren är sjuk. En av de icke utvalda, som får stå i kullissen och hoppas på sin chans. Jag gillar det som bild för gränstänkaren, som någon som inte kan ta uppmärksamhet för självklar, som är med lite på nåder. (Jag tror den självbilden är viktig. Jag tror alla som format mitt tänkande är personer som på olika sätt inte riktigt passat in, att det är en av förklaringarna till att de sett avigsidorna i systemen. Men det är en annan fråga.)

Med dubblören förhåller sig Foucault till gränser på ett annat sätt en modernitetens antingen-eller. Det blir snarare fråga om oklara gränsövergångar, om veck där olika logiker möts och befläckar eller befruktar varandra.

Dubblören spelar aldrig rollen på samma sätt. Det uppstår alltid förskjutningar. Min poäng skulle väl då vara att vi istället för att försöka sy så snygga och osynliga sömmar som möjligt mellan olika lager, att försöka spela rollen så troget som möjligt, skevade iväg och visade upp avigsidan oftare.

Så kom jag också att tänka på skaljackor: det har jag i och för sig ingen, men som jag förstår poängen med sådana är det väl att de olika lagren har olika egenskaper och samverkar för att ge bäraren bättre hjälp än vad bara ett material kunde ha givit. De olika materialen blir då metaforer för olika tankesystem, traditioner, som genom att veckas ihop och dubbleras ger stöd till ett bättre varande i världen: Gränstänkandets potential.

 

 

dialogiskt gränstänkande: Anzaldúa och Said

Gränstänkandet kan inte vara något färdigt, kan inte vara en teori. Inte en egen doxa, ingen stor syntes. I den postuma boken On late style framhåller Edward Said sin under de sena åren allt mer framträdande frände Adornos totala avsmak mot tron på försoning, sammanjämkning, syntes, harmoni. Istället sökte han det negativa, det skevande, det ständiga uppbrottet. Däri ligger hans föredöme, verkar Said mena, känna. Att vara ‘out of place’, i exil, otidsenlig, skev, queer.

Gloria Anzaldúa, som släpper fram drömmar om en försonad ny framtid, där mestizomedvetandet råder, framhåller querrheten på samma sätt. De som är vana att aldrig passa in har en större förmåga att släppa fram sin sårbarhet inför andra, främmande sätt att tänka och leva. Det handlar inte om att förstå mer, att vara den som kan skapa lösningar. Det handlar om att ha lärt sig leva med att vara kluven, i ett tillstånd Anzaldúa kallar mental nepantilism (Boderlands/la Frontera, s. 100.)

Västerländsk högkulturell tradition är en virituos tradition, menar Anzaldúa. (BL/laF, s. 89f). Det handlar om att lösa problemen, att bemästra uttrycken, materialet, världen. (Det är förövrigt just det som Said i On late style menar att senstilen gör upp med, med Beethoven som kanske viktigaste exempel.) Den virituosa konsten/tänakndet är individualistiskt, självcentrerat. Dess produkter är slutna, ämnade att visa upp för andra, konservera, vörda och bevara som orörbara museiobjekt. Den västerländska museitraditionen behandlar även andra doxas konst på samma vis.

Alternativet är att uppvärdera det rituella, deltagandet, det kommunala. Istället för slutna förklaringar handlar gränstänkandet i så fall om att skapa deltagande, möten, dialoger där vi kan träna oss att visa vår sårbarhet inför det främmande, att försonas med att tillvaron ständigt skevar.

För att vara trygg i en dialog måste man ha en egen identitet, inte bara vara expert på någon annans. Sårbarhet måste bottna i något eget. Den klassiske akademikern arbetar utifrån att andra har identiteter och tillhörigheter. Men den egna då. Jag känner allt starkare behovet att, liksom Anzaldúa, göra en rejäl inventering av vilka arv mina förfäder givit mig. Det är en övning i att se min provinsialitet, att skapa ett inventorium som framhäver svagheter, utanförskap, dubbla tillhörigheter.

Varifrån uttalar man behovet av gränstänkande?

Det finns ett problem här. Varifrån kan man egentligen uttala behovet av gränstänkande? Fångas man inte i den förkättrade universalismen? Jag som kan ställa mig över alla partikulära tillhörigheter ser vad vi alla behöver, eller? Jag tror att det är väldigt viktigt att påpeka att det inte handlar om att se eller hävda att alla traditioner/doxa egentligen säger samma sak. Det är alltför lätt att tro sig vara dialogisk, men i själva verket bara vilja få andra att hålla med om att de egentligen menar samma sak som jag säger.

Gränstänkandet måste istället handla om att utgå från att alla är situerade och därmed bundna till en rad blindheter och okänsligheter. Mitt närmande till andra traditioner/doxa, framförallt islamiskt tänkande, handlar inte om att förklara för dem att vi egentligen söker samma sak, att det finns någon universell kärna vi delar.

Möjligen finns det ett mänskligt predikament vi delar.

Jag lider en brist och söker hjälp att få en mindre bristfällig förståelse av livet och världen. Jag vill lära mig det jag inte vet, jag söker inte synteser mellan olika auktoriteter och kunskapssystem. I min egen förståelse måste jag naturligtvis försöka få ihop saker till någon slags koherent föreställningsvärld. Men det är inte den jag ska ålägga någon annan. Det handlar snarast om att inspirera andra att se att en bredare och öppnare hållning till andra sätt att erfara världen kan ge en rikare och rättvisare förståelse.

Gränstänkandets moder. Gloria Anzaldúa och provinsialiseringen av Sverige

Det har blivit många gubbar så här långt. Det är skrämmande hur lätt det är att läsa bara män, att bara skriva om män.

Och det är inte korrekt. Gränstänkandets moder heter Gloria Anzaldúa (1942-2004). Chicana-feminist, lesbisk poet och skribent. Gränstänkare. Utan hennes bok Borderlands/La Frontera hade knappast Walter Mignolo formulerat gränstänkar-tanken. Jag mötte den via Mignolo. Men det var inte bara en genealogisk utvidgning att läsa den. Anzaldúas sätt att blanda engelska och spanska, poesi med teoretiska reflektioner och självbiografiska fragment har för mig varit en viktig utmaning. Hur ska man skriva för att på bästa sätt gestalta livets och tankens fragmentariska och fladdriga karaktär? Anzaldua tror mer på den uppriktiga rösten än på metodologisk stringens eller teoretisk distans.

Ett av Anzaldúas viktigaste begrepp är nepantla, ett slags samlande begrepp som betyder ungefär mellanrum, borderland, frontera, interface. Hennes ständiga ämne är livet i mellanrummet, mellan det mexica-spanska och USA-engelska, mellan patriarkat och poetisk frihet, mellan rationalism och erfarenhet.

Hon utmanar alla som säger att tillhörighet till en sida av gränsen ger en tryggare och fullare identitet. Tvärtom ger gränslandet möjligheter att ha en helare identitet, att leva livet fullt ut. Men det är ingen romantisk skönmålning som Anzaldúa ger. Det är inte så lätt att vara lesbisk i en patriarkal omgivning, det är inte lätt att vilja vara fri skribent när man kommer från en traditionell miljö där boklig bildning inte värderas. Det är inte lätt att bli betraktad som utböling i USA trots att ens familj levt på samma plats i hundratals år (Anzaldúa kom från områden som erövrades av USA från Mexico vid mitten av 1800-talet).

Men lösningen är aldrig att tvinga in sig i de etablerade och accepterade kategorierna. I gränslandet kan nya kopplingar göras och nya lösningar födas.

Jag tror att Anzaldúas tankar har bred bäring. Alltför mycket ägnar vi oss åt att försöka passa in. Skolgång och utbildning handlar mycket om att lära sig att identifiera sig med den rådande ordningen, med maktens perspektiv. Men i stort sett alla bär väl på en skevhet, något som inte passar in. Om vi istället odlade mer av den kunde medkännandet med dem som inte beter sig enligt alla normer kunde bli större. Om inte så många ägnade så mycket energi åt att vara normuppfyllande kunde kanske mer energi frigöras åt att se medmänniskorna och bejaka livet. Det är en utopisk förhoppning.

En början tror jag är att provinsialisera Sverige. Sverige har länge velat framställa sig som modernast av de moderna, rationellast av de rationella. Men samtidigt är modernitet och rationalism på många sätt importerade produkter. Varför inte istället ta fasta på den svenska skevheten, erfarenheten av att leva i en glesbefolkad utkant och av att tala ett språk som aldrig räknats som ett språk för stora tankar. Vilsenheten i att alla stora tankar tänkts på andras språk. Det borde vara en tillgång, något som kan öppna för ett medkännande med majoriteten av världens folk.

Att utforska sin egen skevhet och onormalitet tror jag är en grundförutsättning för gränstänkande. Där har feminism av olika slag mycket att lära ut. För mig står Gloria Anzaldúa för en av de mest konsekventa och vackra exemplen. Hon utmanar mig att söka mitt uttryck, att bejaka livets alla delar och inte gömma mig bakom någon akademisk eller annan fasad.


Vad kan man lära av medeltida metafysisk filosofi?

Det kan kanske verka mer än lovligt nördigt att säga att medeltida metafysik är en viktig utgångspunkt för ens tänkande. Men så har det faktiskt blivit för mig. Även om det kanske inte var den allra första stationen i mitt tänkande. Jag har framförallt läst filosofen Shihab al-Din al-Suhrawardi, eller Sohravardi som han ofta kallas på persiska.

Han är historiskt viktig. Men ju mer jag läst honom ju mer inspirerande har jag också funnit att han kan vara för gränstänkandet. Framförallt finns i hans och andra metafysiska filosofer från 11-1200-talet en alldeles obändig vilja att få kunskapen om världen att gå ihop. Det inspirerar och utmanar mig. Livet är både tro och vetande. Men tron är inte blind, den är framförallt relationell. De medeltida metafysiska filosoferna kan lära oss att man inte kan tro en sak och ha kunskaper som visar något annat. Det är bara slapphet, att fly undan utmaningar. Men lösningen är varken den nyandliga vidskepligheten eller det modernistiska nedvärderandet av allt som inte går att bevisa vetenskapligt. Vi har lika stort ansvar för våra relationer som för vår kunskap, om inte mycket större. Vår relation är till helheten. Något som t.ex. också den djupekologiska holismen innehåller. Kanske var det en av de viktigaste insikterna som tappades bort när man misskände Gudsnamnet.

För mig handlar det inte om att återupprätta Gud, utan snarare om att återupprätta det tänkande som koncentrerat sig på Gudsnamnet och därigenom sett mer till relationen till världen än kunskapen om den. Men det som är utmanande med de medeltida metafysikerna är att de vägrar se någon motsättning och kräver att man får ihop sina olika kunskaper och trossatser. Det leder till att en sån som Suhrawardi ibland finner det nödvändigt att göra en radikalt annan tolkning av koranverser än traditionen gjort. De kunskaper som är säkert grundade måste tas på allvar och då kan man inte ansluta sig till trossatser som går på tvärs med dem.

Ofta sägs postmodernism handla om de stora berättelsernas död. Det var viktigt att utmana tanken om att det bara finns en historia och att olika historier kan ha olika fokus utan att en är sann och en falsk. Men jag tycker det har öppnat för en slapphet i att fundera över hur samtida naturvetenskaplig kunskap går ihop med samhällsteori och filosofi. Också dessa gränser är produktiva ställen att tänka, något som Suhrawardi visat mig.

Ismail Tuncbilek och gränsskapande

Taksim Trio, från Turkiet. Kanske framförallt baglamaspelaren Ismail Tuncbilek är en inspiration till vad jag vill mena att gränstänkande ska kunna vara. Tuncbilek spelar ett typiskt folkinstrument, är skolad i klassisk turkisk musik. Men han är samtidigt uppvuxen också med västerländsk musik, och idag spelar han ofta elbaglama,  ett instrument som tillåter spelaren att blanda traditionellt spel med hårdrocksinfluerade tekniker. Tuncbilek har han spelat mycket i Kairo och talar om Indien som en viktig källa till musikalisk inspiration. Dessutom har han spelat  i Spanen, med flamencomusiker som Paco de Lucia. Men hans musik är ingen lättviktig världsmusik som blandar spektakulära inslag från världen i en västlig klubbform.

Jag, som egentligen inte kan något om musik, tycker det verkar som om Tuncbilek och hans medmusikanter har smält samman sina olika influenser till en helhet som inte underordnar någon del. Det är en bild av gränsskapandet, av hur kan få ut mer om man på allvar öser ur fler källor. För mig är turkisk musik en viktig inspiration till gränstänkandet. Det är det dominerande förhållningssättet där. Det är självklart att bottna i två traditioner och låta dem befrukta varandra. Taksim trio är mitt soundtrack. Och kanske är det en mer tillgänglig illustration av vad det hela handlar om.