dialogiskt gränstänkande: Anzaldúa och Said

Gränstänkandet kan inte vara något färdigt, kan inte vara en teori. Inte en egen doxa, ingen stor syntes. I den postuma boken On late style framhåller Edward Said sin under de sena åren allt mer framträdande frände Adornos totala avsmak mot tron på försoning, sammanjämkning, syntes, harmoni. Istället sökte han det negativa, det skevande, det ständiga uppbrottet. Däri ligger hans föredöme, verkar Said mena, känna. Att vara ‘out of place’, i exil, otidsenlig, skev, queer.

Gloria Anzaldúa, som släpper fram drömmar om en försonad ny framtid, där mestizomedvetandet råder, framhåller querrheten på samma sätt. De som är vana att aldrig passa in har en större förmåga att släppa fram sin sårbarhet inför andra, främmande sätt att tänka och leva. Det handlar inte om att förstå mer, att vara den som kan skapa lösningar. Det handlar om att ha lärt sig leva med att vara kluven, i ett tillstånd Anzaldúa kallar mental nepantilism (Boderlands/la Frontera, s. 100.)

Västerländsk högkulturell tradition är en virituos tradition, menar Anzaldúa. (BL/laF, s. 89f). Det handlar om att lösa problemen, att bemästra uttrycken, materialet, världen. (Det är förövrigt just det som Said i On late style menar att senstilen gör upp med, med Beethoven som kanske viktigaste exempel.) Den virituosa konsten/tänakndet är individualistiskt, självcentrerat. Dess produkter är slutna, ämnade att visa upp för andra, konservera, vörda och bevara som orörbara museiobjekt. Den västerländska museitraditionen behandlar även andra doxas konst på samma vis.

Alternativet är att uppvärdera det rituella, deltagandet, det kommunala. Istället för slutna förklaringar handlar gränstänkandet i så fall om att skapa deltagande, möten, dialoger där vi kan träna oss att visa vår sårbarhet inför det främmande, att försonas med att tillvaron ständigt skevar.

För att vara trygg i en dialog måste man ha en egen identitet, inte bara vara expert på någon annans. Sårbarhet måste bottna i något eget. Den klassiske akademikern arbetar utifrån att andra har identiteter och tillhörigheter. Men den egna då. Jag känner allt starkare behovet att, liksom Anzaldúa, göra en rejäl inventering av vilka arv mina förfäder givit mig. Det är en övning i att se min provinsialitet, att skapa ett inventorium som framhäver svagheter, utanförskap, dubbla tillhörigheter.